Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Melbourneska ministèrens fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft en allt genomgående pligtkänsla. Så vidt vi kunna
sluta, var han nästan fullkomligt fri från ungdomens
vanliga dårskaper. Så ung han än var när han blef gift med
drottningen, egnade han sig dock genast åt sin ställnings
pligter med en sjelfbeherskning och en sjelfuppoffring,
sällsynta äfven bland äldre, men nästan okända bland
ungdomen. Han uppgaf alla vanor, böjelser och nöjen, äfven
dem som blifvit honom kärast och angenämast, om de på
något sätt kunde störande ingripa i det stränga
fullgörandet af de pligter han ålagt sig. Ingen man egnade sig
någonsin trognare åt de svåra pligterna af en hög och ny
ställning eller höll strängare sin föresats. Att vara en öm
make och en kärleksfull fader var honom dock ej svårt.
Det ingick i hans milda, rena och varmhjertade natur.
Det kan väl sättas i fråga, om någon drottning fört ett
lyckligare äktenskapligt lif än drottning Victoria.
Drottningens och prinsens förmälning egde rum den
10 februari 1840. Det mottagande, som den stora massan
af folket gaf prinsen vid hans landstigning i England några
dagar före bröllopet och på sjelfva förmälningsdagen, var
hjertligt, till och med entusiastiskt. Men deremot är
alls icke säkert, om alla de politiska klassernas stämning
mot prinsen var synnerligt hjertlig. Ett rykte af det
orimligaste slag hade spridt sig i vissa kretsar, att prins Albert
ej var protestant, att han i sjelfva verket var medlem af
Roms kyrka. En olycklig tillfällighet ville äfven, att det
i tillkännagifvandet i privy council ej nämdes, att prinsen
var protestant. Följden var, att vid adressdebatten i
lordernas hus en obehaglig diskussion uppstod, en diskussion
så mycket mer att beklaga, som den så lätt skulle kunnat
undvikas. Ingen mindre än hertigen af Wellington frågade
nemligen helt oförtäckt regeringen, om drottningens
blifvande gemål vore eller icke vore protestant. Hertigen
beskylde verkligen ministrarne för att i tillkännagifvandet
ha med flit utelemnat ordet protestant för att ej stöta sina
irländska och katolska anhängare, och föreslog, att ordet
»protestant» skulle inflikas i lyckönskningsadressen till
drottningen, samt dref äfven sitt yrkande igenom, oaktadt lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
