Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - NIONDE KAPITLET. Athen, Rom och London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudkudde. Sin hustrus och sina döttrars juveler
beräknade han till 2,000 pund. Han synes dock ha lefvat i
mycket anspråkslösa omständigheter, och ingen af hans
grannar hade trott honom ega så dyrbara smycken och
husgerådsartiklar.
Under det tvisten mellan de engelska och franska
regeringarna ännu pågick, föreslog lord Stanley i öfverhuset
en resolution, som i sjelfva verket var ett klandervotum
mot regeringen. Resolutionen blef, efter en mycket liflig
och skarp debatt, antagen med en majoritet af tretiosju
röster. Lord Palmerston lät dock ej modet falla. En
minister oroas sällan mycket af ett nederlag i öfverhuset.
Någonting måste dock göras i underhuset för att parera
lordernas hugg, och Roebuck, en »independent» ledamot, som
i denna fråga stälde sig på regeringens sida, föreslog derför
den 24 juni en resolution, som i kraftiga ordalag
förklarade, att de grundsatser, på hvilka regeringens
utrikespolitik stödde sig, »vore egnade att upprätthålla landets ära
och värdighet och i ovanligt svåra tider bevara freden
mellan England och verldens olika nationer.»
Bland dem som ogillade lord Palmerstons politik voro
Gladstone, Cobden, sir Robert Peel, sir William
Molesworth och Sidney Herbert i underhuset. I öfverhuset hade
lorderna Brougham, Canning och Aberdeen understödt lord
Stanleys resolution. Debattens hufvudintresse för oss ligger
i det sätt, hvarpå lord Palmerston försvarade sin politik.
Hans tal var i sjelfva verket ett mästerstycke af
parlamentarisk bevisning och taktik. Lord Palmerston lyckades
få det att se ut, som den mellan honom och hans
motståndare omtvistade frågan gälde skyddet af engelsmän
utomlands, som han vore angelägen att skydda deras lif och
intressen, medan hans motståndare hyllade den förhatliga
grundsatsen, att när en engelsman en gång satt sin fot på
en främmande strand, hans eget lands regering ej det
minsta behöfde bekymra sig om hvilket öde som drabbade
honom. I några slutord af gripande verkan uppmanade
lord Palmerston huset att formligen förklara, »att liksom
forntidens romare ansåg sig tryggad för all förolämpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
