Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Krimkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrelse. I januari 1853 hade kejsaren flere samtal med
vår minister, sir G. Hamilton Seymour, om Turkiets
framtid och de mått och steg i afseende derpå, som England
och Ryssland gemensamt måste taga. Samtalen förnyades
flere gånger och rörde sig alla omkring samma ämne.
Kejsaren yrkade, att England och Ryssland skulle på förhand
sins emellan öfverenskomma om skiftet af det turkiska
arfvet i Europa före den af honom som nära förestående
och oundviklig betecknade dag, då den »sjuke mannen» —
så kallade kejsaren Turkiet — måste lägga sina ögon
tillhopa. Kunde blott England och Ryssland bli ense i saken,
vore det honom fullkomligt likgiltigt, hvad andra makter
kunde tänka eller säga. Han erinrade om de flere
millioner kristna i Turkiet, hvilkas rättigheter det ålåge honom
att skydda, och han anmärkte — den anmärkningen är af
vigt — att rättigheten att skydda dem var honom
tillförsäkrad genom fördrag. Kejsaren befann sig tydligen under
det intrycket, att England och Ryssland i denna fråga hade
alldeles samma intresse, och ansåg sig derför kunna gå till
väga med den största öppenhet. Men engelska regeringen
satte efter sir Hamilton Seymours meddelanden ingen tro
till Nikolai. De ansågo honom för föga bättre än en
ränkmakare. Engelska regeringen kunde endast besvara kejsarens
anbud med en förklaring, att hon ej ansåg det rätt
öfverensstämma med öflig sed mellan nationerna att ingå
överenskommelser om plundring af en vänskaplig makt, och att
England ej hyste någon önskan att ärfva någon af Turkiets
besittningar.
Samtalen med sir Hamilton Seymour utgjorde endast
en episod i historien om de händelser som nu föregingo.
En tvist om de heliga platserna i Palestina hade länge
pågått. Den grekiska och den latinska kyrkans anspråk
befunno sig här i strid med hvarandra. Rysslands kejsare
var den grekiska kyrkans beskyddare, medan Frankrikes
konungar länge tagit den latinska kyrkan under sitt skydd.
De heliga orter, på hvilka latinarne gjorde anspråk, voro
den stora kyrkan i Betlehem, födelsegrottan, den heliga
jungfruns graf och den heliga grafvens kyrka. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
