Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Krimkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarens rätt att intervenera till deras förmån som ett
vida mäktigare protektorat än sultanens namnvälde. De
skulle ha fått den föreställningen, att det afgörande ordet
i alla dem rörande frågor tillhörde kejsaren, ej sultanen,
och de skulle snart ha vant sig att betrakta kejsaren och
ej sultanen som deras verklige herskare.
Ingen herskare i en sjelfständig stat skulle någonsin
samtyckt till att åt en mäktigare utländsk monark
öfverlemna en sådan rätt öfver det stora flertalet af hans
undersåtar. Och ordalagen i den åberopade artikeln af fördraget
medgifva säkerligen ej heller i detta fall en sådan tolkning.
När vi derför finna Ryssland kläda dessa sina anspråk i
tydliga ord, se vi också England genom sina ambassadörer
vägra att erkänna dem. Diplomatien var alltså ur stånd att
uträtta något under de ändlösa underhandlingar, som
föregingo Krimkriget, af det enkla skäl, att ryske kejsarens
enda syfte med dessa underhandlingar var ett, som de
andra europeiska makterna ansågo alldeles otillåtligt.
Tvisten om de heliga orterna var lätt afgjord. Porten
bekymrade sig mycket litet om saken och var benägen att
gå in på alla rimliga vilkor, hvarigenom hela tvisten kunde
skaffas ur verlden. Men Ryssland fortsatte sina fordringar
alldeles som förut. Furst Mentschikoff, en brutal och
våldsam man, ur stånd eller obenägen att lägga band på sitt
lynne, skickades med nya fordringar till Konstantinopel.
De förslag Mentschikoff förde med sig hade formen af en
på förhand redigerad konvention, som Turkiet uppmanades
att utan vidare underskrifva. Turkiet vägrade, och furst
Mentschikoff gick sin väg i verkligt eller låtsadt raseri,
hvarefter kejsar Nikolai genast sände två armédivisioner
öfver Pruth för att taga Donaufurstendömena i besittning.
Diplomatien gaf dock ej heller nu spelet förloradt. En
not uppsattes i Wien, som Ryssland genast förklarade sig
villigt att mottaga. De fyra stormakter, som åtagit sig
medlarvärfvet, voro först ytterst belåtna med noten, med
Rysslands beredvillighet att mottaga den och med sig sjelfva,
och hade ej vår ambassadör i Konstantinopel, lord Stratford
de Redcliffe, trädt emellan, skulle den sannolikt blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
