Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Krimkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det fans der nemligen mycken olikhet äfven i andra
åsigter än dem som rörde den rent abstrakta frågan om
krigets ära eller brottslighet. Det blef snart tydligt, att
två partier inom kabinettet sågo kriget och dess syften
med olika ögon och intressen. Å ena sidan voro lord
Aberdeen och Gladstone, som vida mer intresserade sig
för Turkiets kristna undersåtar och deras välfärd än för
turkiska rikets integritet eller Rysslands förödmjukande.
Å andra sidan stod lord Palmerston, sorglös, beslutsam,
klart medveten om sina egna syften och fullt och fast
öfvertygad om riktigheten af allt, som det just då låg i
hans intresse att tro. De tappra turkarne måste understödjas,
de nedriga ryssarne krossas. Det var omöjligt att
stanna i villrådighet om, hvilkendera sidan gaf de största
garantierna för en lyckosam ledning af det företag, som nu
var så populärt i landet. Samvetsömma personer kunde vara
af olika tankar om det kloka eller moraliskt berättigade i
kriget, men ingen, som en gång erkänt dess nödvändighet
och ville att vi skulle segra, tillhörde han än fredsligan,
kunde gerna hysa det minsta tvifvel om vigten af att ha
lord Palmerston antingen i spetsen för regeringen eller till
krigsminister. Samma ögonblick kriget utbröt blef det
tydligt för hvar och en, att den mellantid af relativ
overksamhet och obemärkthet, hvartill Palmerston varit dömd,
nu var i det närmaste förbi.
England och Frankrike började alltså kriget som
bundsförvandter. Lord Raglan, förut lord Fitzroy Somerset, en
gammal lärjunge till den store hertigen i kriget på halfön
och som förlorat sin högra arm vid Waterloo, utnämdes
till öfverbefälhafvare öfver den engelska armén. Marskalk
Saint-Arnaud, en tapper och för intet ryggande condottiere,
fick af franske kejsaren sig anförtrodd ledningen af
Frankrikes krigare. De allierade armeerna begåfvo sig ut till
orienten och samlades i Varna på kusten af Svarta hafvet,
hvarifrån de skulle verkställa sin landstigning på Krim.
Angreppet på Krim var dock hvarken den engelske eller
franske befälhafvaren rätt i smaken. Båda företogo det
endast i följd af önskningar och råd från sina regeringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
