Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ELFTE KAPITLET. Krimkriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politik kröntes med en synnerlig framgång och rättfärdigade
helt och hållet Cavours förhoppningar. Krimkriget lade
grunden till konungariket Italien.
Men samtidigt inträffade en annan händelse af helt
olika art, som först syntes gynsam för freden. Den 2
mars 1855 afled af lungslag kejsar Nikolai af Ryssland.
Punch innehöll med anledning deraf en plansch, som hade
till underskrift: »General Februari vorden förrädare».
Kejsar Nikolai hade en gång yttrat, att Ryssland hade två
generaler, på hvilka det alltid kunde lita, generalerna
Januari och Februari, och nu framstälde den engelske
artisten general Februari som ett benrangel i rysk uniform,
hvilket lägger sin iskalla hand på sjelfherskarens hjerta
och störtar honom i grafven. Men det var ej general
Februari allena som vållade Nikolais död. Czaren dog af svikna
förhoppningar, af den likgiltighet för lifvet, som åtföljer
nederlaget och förtviflan. Han ådrog sig genom sin
oförsigtighet en stark förkylning och vårdade sig ej om att
göra någonting för att häfva den. Sina vänners och
läkarnes föreställningar skänkte han ej den minsta
uppmärksamhet.
Underrättelsen om kejsarens plötsliga död gjorde ett
djupt intryck i England. Först troddes allmänt, att
Nikolais son och efterträdare Alexander II skulle vara
angelägnare att sluta fred än fadern. Men detta hopp försvann
snart. Den nye czaren vågade ej visa sig för sitt folk i
en mindre patriotisk dager än sin företrädare. De
allierades utsigter voro dessutom vid denna tid i hög grad dystra.
Den nye ryske kejsaren måste ha ansett sig ega goda skäl
att hoppas, att sjukdomar, köld och dåliga anstalter skulle
tillfoga Englands armé större skada än någon rysk general
förmådde. Konferensen i Wien ledde ej till något
resultat. Lord John Russell beskyldes af Disraeli för att ha
uppmuntrat de ryska anspråken. Sir Edward Bulwer
Lytton tillkännagaf sig vilja föreslå ett formligt klandervotum
mot »den minister, som haft ledningen af underhandlingarna
i Wien.» Lord John förekom dock det säkra resultatet
af en sådan motion genom att nedlägga sitt embete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
