Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Sammansvärjningsbillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»likväl ej kan annat än beklaga, att ej hennes majestäts
regering, innan hon uppmanade huset att genom andra
läsningen af denna bill ändra lagen rörande sammansvärjningar
ansett för sin skyldighet att aflåta något svar på den vigtiga
not, daterad Paris den 20 januari 1858, som hon erhöll från
franska regeringen och som blifvit parlamentet förelagd».
Man kunde genast se, att detta amendement var en vida
allvarsammare sak för regeringen än Kinglakes. Hvilket
öde en motion i underhuset skall få, beror i hög grad på.
personen som väcker den. Har han ett parti bakom sig?
Är det förhållandet, får hans motion betydelse. Är det.
deremot ej fallet, så .anses hans motion, hans egen förmåga,
må vara aldrig så stor, endast som uttryck af en personlig
åsigt, måhända intressant, men utan någon politisk vigt.
Kinglake var en man utan något parti bakom sig, Gibson
deremot en man med parti och en praktisk statsman.
Kinglake var en glänsande literär talent, men som i underhuset
gjort mycket liten lycka, Gibson åter en parlamentsledamot
med inflytande, men ingenting annat.
När debatten öfver andra läsningen började, visade det
sig snart, att lord Palmerstons ställning var kritisk. Och
den blef det allt mer med hvarje timme som gick och
hvarje tal som hölls. Gladstone yttrade sig med vanlig
vältalighet emot regeringen. Disraeli upptäckte plötsligt,
att pligten ålade honom att rösta emot andra läsningen,
oaktadt han röstat för den första. Regeringen, sade han,
hade ännu ej besvarat den franska noten, oaktadt hon haft
god tid på sig, och då hon ej tillvaratagit Englands ära,
kunde underhuset ej skänka henne det förtroende hon
begärde. Palmerston såg, att spelet var förloradt. Det
grämde honom djupt, han blef förbittrad och gjorde sig
ej ens mödan att dölja det. Han var eljest en lika belefvad
som godhjertad man, men det är märkvärdigt att se, hur
helt och hållet han alltid förlorade gentlemannens
sjelfbeherskning på samma gång som humöret. Under inflytelsen
af en plötslig förbittring, lyckligtvis en hos honom sällsynt,
inflytelse, kunde han bli verkligt grof. I sitt svar till
Milner Gibson visade han en ordentlig snäsighet både i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
