Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Disraelis första reformbill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egde en ovanligt stark vilja och en tro på sig sjelf, som
nästan gränsade till snille. Han synes ha föresatt sig, att
han skulle tvinga verlden att erkänna, att han, om han
ville, kunde spela en politikers roll. Han var döf och hans
uttal så bristfälligt, att de flesta personer, som första
gången hörde honom tala offentligt, hade ytterst svårt att
förstå honom. Sådana svårigheter skulle skrämt vanliga
menniskor från det politiska fältet för alltid. Men Lytton
synes ha föresatt sig, att han, kosta hvad det ville, skulle
spela en roll i parlamentet. Han började uppträda offentligt
lika dristigt, som han varit en Gladstone eller en Bright
och af naturen blifvit rikt utrustad med fysiska gåfvor.
Hans bemödanden kröntes med en afgjord och i viss mening
äfven med en stor framgång. Han kunde ej kasta sig in
i en redan pågående debatt, hans klena hörsel hindrade
honom härifrån, och ingen, som ej är en debattör, skall
någonsin uppstiga till en verkligt hög ställning i
underhuset. Men han kunde upptaga argumenten från en
föregående dags debatt i ett tal flödande af briljanta
vändningar och glänsande bilder. Han kunde gå och gälla för en
talare. Han gick verkligen och gälde för en talare.
Sir Edward Lytton syntes som sekreterare för
kolonierna ha föresatt sig att genom energisk och originel
verksamhet ådagalägga, att han kunde vara en praktisk
statsman lika väl som romanförfattare, dramaturg och
parlamentstalare. Han grundade kolonien British Columbia,
Han sände Gladstone på en beskickning till Joniska öarna.
Dessa sju öar hade genom Wientraktaten blifvit ett slags
republik. Men de voro tillika en skyddsstat under
Storbritannien, hvilket hade rätt att der hålla garnisoner. Det
är nästan öfverflödigt att säga, att öborna ej voro belåtna
med det britiska öfverväldet. De voro hellener, och hellener
må befinna sig hvar som helst, kan man vara viss på, att
de alltid skola med lidelsefull åtrå längta efter hellenisk
sjelfständighet. De Joniska öarnas befolkning ville bli
förenade med sina landsmän i konungariket Grekland.
Deras nationella sträfvanden, deras personliga fåfänga, deras
äkta grekiska oro och lust för förändringar, allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
