Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. Lord Palmerstons sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef det öfver hela London bekant, att »Vanity Fairs»
författare aflidit. Thackeray dog plötsligt i det hus i
Kensington, som han nyligen uppfört åt sig i stilen från denna
drottning Annas period, som han älskade och så ypperligt
skildrat. Han var ännu i sina mannaårs fulla kraft; ingen
hade väntat, att hans bana så snart skulle sluta. Den hade
ej i något hänseende varit en lång bana. Framgången hade
något sent kommit till honom, och han fick endast en kort
tid njuta af den. Han hade beredt sig ett rum i de
engelska romanförfattarnes främsta led, vid sidan af Fielding
och Goldsmith, miss Austen och Dickens. Han hade varit
skriftställare och knappast någonting annat; med politik
och politisk journalism hade han endast mycket litet
befattat sig. Ett ögonblick greps han visserligen af en
plötslig ärelystnad att komma in i underhuset, och vid 1857 års
val framstälde han sig verkligen som kandidat för Oxford
mot Cardwell. Han blef ej vald och tycktes uppfatta sitt
nederlag som en antydan, att han för framtiden gjorde bäst
att hålla sig till sin rätta kallelse, skriftställeriet. Han
ville gå tillbaka till sitt skrifbord, sade han godlynt, och
han höll ord. Det är ej sannolikt, att han skulle lyckats
på den parlamentariska banan. Han hade ingen talargåfva
och var mycket litet intresserad af partipolitikens detaljer.
Hans politiska åsigter voro mer känslor än öfvertygelser.
Det är visserligen ej sant, att parlamentarisk framgång är
oförenlig med literär utmärkelse: Macaulay och Grote och
två af Thackerays bröder i den sköna literaturen, Disraeli
och Bulwer, kunna anföras som helt färska exempel på det
motsatta förhållandet. Men de voro män, som hade ett
alldeles särskildt politiskt syfte eller älskade det politiska
lifvet och endast följde sin stjerna, när de sökte plats i
underhuset. Thackeray hade ingen sådan kallelse och skulle
i en parlamentsdebatt varit lika litet på sin plats som en
målare eller musiker. Han behöfde ej eftersträfva
parlamentarisk ryktbarhet, och det låg sanning i det yttrande
som fäldes, när underrättelsen om hans nederlag i Oxford
hann London, att öfver- och underhus tillsammans ej skulle
kunnat frambringa »Barry Lyndon» och »Pendennis». Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
