Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE KAPITLET. Den nya regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började hertigen af Argyll spela en framstående och äfven
en ledande roll. I det vanliga lifvet skulle hertigen ansetts
för en medelålders man, men i politiken ansågs han af
många som ej stort mer än en skolgosse. Han hade i
sjelfva verket börjat sitt offentliga lif mycket tidigt. Vid
denna tid var han ett par och fyrtio år och hade i mer än
tjugu år varit en framstående offentlig personlighet. Hertigen
af Argyll, den tiden markis af Lorne, var endast nitton år,
när han skref en broschyr med titel »Råd till peererna».
Litet senare deltog han i den namnkunniga strid om
den skotska kyrkans frihet, som slutade med den stora
utbrytningen under dr Chalmers och frikyrkans grundande.
Vid sin faders död 1847 ärfde han hertigtiteln. I öfverhuset
utvecklade han samma stridsfärdighet som han visat
utanför det. Han kastade sig nästan genast midt in i den
hetaste debatten. Han blef en ordentlig fasa för de
allvarliga och högtidliga peererna, hvilka varit vana vid en
diskussion förd i ett måttfullt språk och med djup vördnad
för ålder och politisk rang. Hertigen af Argyll talade i
alla ämnen med en förvånande lätthet och utan det minsta
undseende för år eller auktoritet. Det allmänna intrycket
i öfverhuset var länge, att ungdomligt öfvermod och
ingenting annat var det utmärkande draget hos hertigen af
Argyll, och länge gjorde äfven denne sitt bästa för att
underhålla detta intryck. Efter en tid började han dock visa,
att det fans mer hos honom än sjelfförtroende. Öfverhuset
kom underfund med, att han verkligen visste en hel hop
samt hade ett märkvärdigt klart hufvud, och det lärde sig
småningom att stå ut med hans dogmatiska och professorliga
maner; men populär blef han der aldrig. Hans ton
var allt för sjelfbelåten och hans tro på egen öfverlägsenhet
öfver alla andra allt för tydlig, att han skulle kunnat
få många entusiastiska beundrare. Han fick dock snart
höga embeten. Med hans rang, begåfning och energi var
sådant oundvikligt. Han ingick 1852 i lord Aberdeens
minister som lord privy seal, ett embete af hög värdighet,
men utan några särskilda åligganden, och hvars innehafvare
endast behöfde lemna sitt biträde i kabinettsrådet och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
