Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE KAPITLET. Den nya regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En man med vida större förmåga ocb verkligt stora
framtidslöften var lord Robert Cecil, sedermera lord
Cranborne, nu markis af Salisbury. Lord Robert Cecil var
vid denna tid den mest begåfvade toryädlingen i underhuset.
Han var yngre än lord Stanley och hade ej dennes gedigenhet,
varsamhet och politiska insigter. Men han hade större
originalitet; han hade glänsande ideer; han var ständigt
stridsfärdig i debatten och hade en afgjord talang att säga
bittra saker i den bittraste ton. Yngre son till en hög
peer, hade han en lång tid inga utsigter att ärfva markistiteln
och familjegodset. Han hade föredragit ett oberoende
lif med små inkomster, dem han sökte förbättra med
tillhjelp af sin mycket talangfulla penna. Han skref, påstods
det, i flere tidskrifter, särskildt i Quarterly Review,
toryismens ärevördiga och något gammalmodiga organ, och litet
derefter blefvo vissa politiska artiklar i Quarterly öppet
tillskrifna honom. Han var en ultratory, en tory af grundsats,
som ej ville veta af någon kompromiss. Ett hufvudsyfte för
hans politiska skriftställen syntes vara att bekämpa Disraeli,
hans ledare till namnet, och varna sitt parti för honom. I
underhuset var han länge mycket litet omtyckt. Hans
gester voro otympliga, hans röst synnerligt omusikalisk
och sträf, och den utomordentliga bitterheten i hans språk
uppretade de flesta af hans åhörare. Det såg ut, som han
funnit ett ordentligt nöje uti att stöta alla, till hvilka han
talade. Ehuru en äkta tory, eller måhända just emedan
han var en äkta tory, kunde derför lord Robert Cecil ännu
ej anses som en person, hvilken skulle komma att göra sitt
parti några synnerligt stora tjenster. Det var fullt ut lika
sannolikt, att han i något vigtigt politiskt ögonblick skulle
vända sig emot det. Han ville ej foga sig efter partidisciplinen
eller underordna sina åsigter eller nycker under dess
förmenta intressen. Afven på sin egen sida af huset var han
i allmänhet ej omtyckt. Många fruktade honom, några få
beundrade honom, men ingen ansåg honom för en pålitlig
partiman.
Lord Russells styrelse hade knappt kommit till makten,
förr än hon fann, att en obehaglig affär väntade henne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
