Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTE KAPITLET. Valreformen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sessionen var redan långt framskriden och närmade sig
den vanliga tiden för sitt slut, när lord Derby fått sin
ministèr fullbildad. Disraeli blef naturligtvis skattkammarkansler
och ledare i underhuset. Utrikesminister blef lord
Stanley. Lord Cranborne, förut lord Robert Cecil, blef
minister för Indien, lord Carnarvon öfvertog kolonierna;
general Peel blef krigsminister och sir Stafford Northcote
president i handelsbyrån, medan Walpole åtog sig
ledningen af inrikesdepartementet, föga anande, hvilka bekymmer
han dermed lastat på sina skuldror. Sir John Pakington
öfvertog utan tvekan ledningen af amiralitetet. Den 9 juli
kunde lord Derby tillkännagifva för lorderna, att han fått
sitt korthus färdigt.
Den nya ministèren hade knapt intagit sina platser,
förr än en ordentlig agitationsstorm utbröt öfver hela landet.
De konservativa och adullamiterna hade båda försäkrat, att
den arbetande befolkningen i allmänhet var likgiltig för
erhållandet af rösträtt, och nu uppspirade med ens en
mängd föreningar, som alla gingo ut på att visa verlden,
att ingen sådan likgiltighet existerade. Reformligor och
reformföreningar uppsköto som de blifvit uppstampade ur
marken. Stora, snart sagdt dagligen hållna folkmöten
vitnade om tillvaron af en stark allmän mening för en valreform.
Det märkligaste af dem var det namnkunniga Hyde-Park-mötet.
Hufvudstadens reformvänner beslöto hålla ett
massmöte i parken. Myndigheterna vidtogo den mycket okloka
åtgärden att förbjuda det, och en proklamation blef för
detta ändamål utfärdad. Reformvännerna hade i
spetsen för sig reformligans president Edmond Beales, en
ansedd jurist samt för öfrigt en man med karakter och
betydande förmåga. Beales var af den åsigt, att
myndigheterna ej hade någon laglig rätt att hindra mötet, och
det behöfver knappast sägas, att ej en polischef eller ens
en inrikesminister är i stånd att endast genom en
proklamation göra något lagligt eller olagligt.
Londons reformvänner beslöto derför häfda sin rätt
mot myndigheterna. Den 23 juli satte sig en mängd
processioner med musik och fanor i rörelse från olika delar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
