Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLUTKAPITEL. 1880-1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afghanerna för en af dem begången gränskränkning och
derefter dragit sig tillbaka. Czaren — det var nu den
efter den mördade Alexander II på tronen uppstigne
Alexander III — lät i London beklaga händelsen som ett
missförstånd, men sände på samma gäng den ohörsamme
generalen en dyrbar hederssabel. Detta bidrog ej att lugna
sinnena. Engelska regeringen begärde den 21 april af
underhuset ett utomordentligt anslag på 11 millioner till
kriget i Sudan och »förberedelser utom Sudan».
Drottningen hade redan genom ett budskap underrättat
parlamentet, att hon beslutit inkalla reserverna och milisen,
order gåfvos om mobilisering af en betydlig del af den
indiska armén, hvilken under sir Frederick Roberts’ befäl
skulle inrycka i Afghanistan, och slutligen vidtogos i alla
örlogshamnarna vid Kanalen stora rustningar för att vid
första öppet vatten kunna sända en stark flotta till
Östersjön. Den allmänna föreställningen var, att ett vidt
utseende krig mellan England och Ryssland stod för dörren.
Det visade sig dock, att allt detta blott var en bullrande
demonstration. Ryssland lät ej heller deraf inverka
på sig öch vidhöll ej blott sina gamla fordringar, utan
framsköt äfven sina trupper ännu längre. Hvad
Penjdehaffären beträffade, ville det samtycka till att den hänsköts
till afgörande af en skiljedomare, men med det uttryckliga
vilkor, att denne ej skulle ega företaga någon undersökning
om det militära förloppet dervid, endast yttra sig rörande
omfånget af öfverenskommelsen den 16 mars. I denna
form blef den nyss så brännande frågan alldeles oskadlig.
Ingen intresserade sig numera heller för henne.
Visserligen utsågs konungen af Danmark af båda parterna till
skiljedomare, och han förklarade sig äfven beredd att åtaga
sig uppdraget. Men dervid stannade det ock, och hela
saken fick förfalla. Den retade stämningen å båda sidorna
hade emellertid hunnit lugna sig. Underhandlingarna i
hufvudfrågan kunde nu drifvas med större kraft, och genom
ömsesidiga eftergifter bragtes slutligen en öfverenskommelse
till stånd, der hufvuddragen af gränsregleringen bestämdes
— det så mycket omtvistade Penjdeh tillerkändes Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
