Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SLUTKAPITEL. 1880-1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han kunde ej genast skrida till den under sådana
förhållanden vanliga åtgärden: en parlamentsupplösning. Den
nya valreformen kunde först i november tillämpas; men
efter den gamla valakten kunde inga val vidare ske.
Dertill kora, att det var all utsigt till, att det liberala partiet
nu, då det var i oppositionen, skulle fastare sluta ihop sina
led, än det gjort medan det var vid makten. Men trots
allt detta och sannolikt i hopp om irländarnes understöd
gaf han slutligen efter för drottningens uppmaningar. Det
kabinett han nu bildade upptog till större delen gamla
namn. Sjelf öfvertog lord Salisbury jemte premierministerposten
utrikesportföljen. W. H. Smith, en affärsman i
London med stor förmåga, blef krigsminister. Lord Carnarvon,
bekant genom sin utgång ur lord Beaconsfields regering 1878,
mottog uppdraget att som vicekonung afgå till Irland.
Det märkligaste draget i det nya torykabinettets
sammansättning var dock tillkomsten af ett nytt och saknaden
af ett gammalt namn. Lord Randolph Churchill tog som
statssekreterare för Indien första gången plats i regeringen,
och sir Stafford Northcote, sedan den dag Disraeli blef
lord Beaconsfield torypartiets ledare i underhuset, förflyttades
nu som lord Iddesleigh till lordernas hus och lemnade
ledarskapet till den förre koloniministern sir Michael
Hicks-Beach. Han fick visserligen plats i kabinettet, men ej i
sin förra egenskap af skattkammarkansler, utan som förste
lord af skattkammaren, en sinekur som hittills alltid
innehafts af premierministern sjelf, men nu gafs som en
hederlig reträtt åt en statsman, hvilken man ej ansåg sig kunna
utesluta, men som i ungtoriernas ögon saknade den för
ledarskapet nödiga energien. Dessa båda utnämningar stodo
för öfrigt i nära samband med hvarandra. Lord Churchill,
en i hög grad originel personlighet, med godt hufvud,
betydande talförmåga och stor ärelystnad, hade småningom
vunnit ett ej ringa inflytande i huset som chef för ett
särskildt parti af unga tories, kalladt »det fjerde partiet»,
hvilket i de flesta fall röstade med partiets hufvudstyrka,
men en och annan gång visat benägenhet till myteri mot
de gamla ledarne. Det var af vigt för lord Salisbury att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
