Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Zorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnade portföljen igen och räckte mig ett exemplar
av detta i mitt tycke kanske hans förnämsta blad.
»Den vågade jag inte tänka en halv tanke på!»
»Det var bra, det! Men nu skall vi signera
konstverken!» På ett skrev han: Till Albert Engström från
hans Zorn. »Ser du, nu heter jag Hans i förnamn.»
Hans vänskap var trofast och uppoffrande. Endast
en gång kommo vi i konflikt och då på grund av en
händelse som jag kallade bagatell. Men det skulle
jag icke ha gjort. Han blev alldeles rosenrasande.
Men det är en lång historia och bör helst berättas
i samband med sagan om vår resa till Finland och
Estland. Denna resa blev en stor upplevelse för både
Zorn och mig. Jag börjar:
Det var sommaren år 1905. Zorn, Repin och min
ringhet hade valts till hedersledamöter i Finska
konstnärsgillet. Zorn och jag hade lovat att komma
över till Helsingfors och tacka för denna utmärkelse.
Innan vi startade från Stockholm hade vi försökt få
Erik Axel Karlfeldt med oss men han påstod sig
icke våga följa två så väldiga sjörövare längre än till
Vaxholm. Jag tror att Karlfeldt alltid och gärna skall
minnas vårt kvitterande av huvudstaden och sjöslaget
under Vaxholmsfästningens murar. Sedan den
sörjande och avskedsvinkande skalden försvunnit ur vår
åsyn fortsatte vi till Furusund, där vi kastade ankar
på natten.
Zorn var god seglare och utmärkt navigatör. Han
kunde ta sig fram var som helst, även utom
farlederna om också hans envishet ibland förde honom
i brydsamma situationer. Han antog nämligen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
