Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska språket - Form- och satslära - Modus - Particip - Mer om verb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12
komma tre olika modus, utsägesätt: indikativ,
verklighet: Du talar; konjunktiv, möjlighet: Du tale
(må tala); imperativ, nödvändighet: Tala, du!
I dessa tre fall är verbet till personen bestämdt,
d. v. s. det utsäges om ett subjekt. Dessa modus
kallas därför finita, till personen bestämda.
Indikativ användes i påstående satser: Våren kommer
snart. - i frågesatser: Kommer våren snart? - i
utropssatser: Så länge lian dröjer! - samt stundom
i uppmaningssatser: Du dröjer här!
Konjunktiven användes i önskesatser: Lefve friheten! -
i uppmaningssatser: Rädde sig den, som kan! - i
satser, som uttrycka ett medgifvande: Må saken hafva
sin gång, jag fruktar icke följderna. - i satser,
som uttrycka en jämförelse: Mannen springer, som om
han vore jagad. - samt uti indirekt anförande: Gossen
frågade sin moder, om han finge besöka sin kamrat.
Imperativen användes i satser, som innehålla en
befallning: Spring! - en uppmaning: Sköt din hälsa
väl! – en bön: Gif oss vårt dagliga bröd! - ett
medgifvande: Handla enligt din önskan!
Den form af verbet, genom hvilken verksamheten eller
tillståndet endast benämnes, kallas infinitiv och är
att betrakta som verbets substantivform: Att arbeta
är vår plikt. Framför infinitiven användes ofta
infinitivmärket att. l förening med hjälpverb samt i
förkortade satser (se längre fram!) står infinitiven
alltid utan infinitivmärke.
Infinitiven kan vara samma slags satsdelar som
substantivet; således subjekt;. Att arbeta befordrar
hälsa. Att vilja är att kunna. - attribut: Konsten
att måla är ej lätt lärd. Grefven hade mycken håg att
jaga. -predikatsfyllnad: Att vilja är att kunna. -
objekt: Barnet älskar att leka. Hvar och en söker att
behaga. Man lärde barnet att lyda. Den gamle gubben
slipper att tigga, - adverbial: Han uppmanades att
skynda sig öfver skogen. Mannen sträfvade att vinna
målet. Dagakarlen är van att försaka.
Den skiljer sig dock från substantivet därigenom,
att den kan i sin ordning hafva samma bestämningar
som det finita verbet; således objekt: Konsten att
måla vackra taflor är ej lätt lärd. Regeringen gaf
mannen befallning att lämna landet. - adverbial:
Barnet lärdes att lyda ögonblickligen. Officeren fick
befallning att resa hem.
Den form af verbet, genom hvilken verksamheten
eller tillståndet angifves såsom en egenskap,
beskaffenhet, kallas particip och är att anse
som verbets adjektivform: Jag. såg ett gråtande
barn. Blomman är vissnad. Ett afhugget träd blef
hemfördt. Presens particip angifver handlingen såsom
pågående: vissnande, skrifvande; perfektum particip
angifver handlingen såsom afslutad: vissnad(-t),
skrifven(-t).
Participet kan vara samma slags satsdelar som
adjektivet; således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
