Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Uranus - Neptunus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uranus.
Förr räknades Saturnus såsom planetsystemets yttersta
planet, ty de båda utanför honom kretsande äro ej
synliga för blotta ögat och voro ej kända. Den första
af dem, Uranus, blef år 1781 funnnen af Herschel,
men hade nitton gånger förut varit sedd, första
gängen år 1690, då man likväl icke lagt märke till
hans egenskap af planet, utan tagit honom för en
fixstjärna. Uranus är ej mindre än 19 gånger mera
aflägsen från solen än jorden, eller 286 millioner
mil, och ljuset når dit på 2 timmar 40 minuter samt
är då 368 gånger svagare än det solljus, som kommer
oss till del. Med denna svaga solbelysning är det
ganska naturligt, att planeten är svår att se och
för öfrigt att inga fläckar på ytan kunnat synas
och således ej heller dygnets längd bestämmas. Arets
längd är 84 af våra. Planetens tvärlinje är 5030 mil
eller nära 4 gånger jordens. Tätheten är också här
mycket ringa, och däraf samt af spektralanalytiska
skäl sluter man, att hans tillstånd är jämförligt
med de båda föregåendes.
Uranus har fyra månar, som göra sina omlopp på 2 i/z
till 13 l/2 dagar.
Neptunus.
Den yttersta planetens, Neptuni, upptäckt betecknar
en bland glanspunkterna i astronomiens historia och
var onekligen ett slående bevis för de astronomiska
teoriernas och räkningarnas riktighet. Denna planet
blef teoretiskt upptäckt, d. v. s. man visste,
att han fanns, och utpekade platsen för honom på
himmelen, innan ännu någon hade sett honom. Huru
detta var möjligt, skola vi nu söka antyda. Redan
förut - då det gällde att bestämma solens massa -
hafva vi framhållit, att i hela naturen råder en
kraft, tyngdkraften, som yttrar sig så, att alla
kroppar draga alla andra till sig och desto mera,
ju större deras massa är, men desto mindre, ju
större afståndet ar. Solen är betydligt större än
alla planeterna, ända till 738 gånger större till
massan än de alla tillsammantagna. Det är visserligen
naturligt, att hvar och en af planeterna söker draga
till sig hvar och en af de öfriga, i synnerhet de
närmaste, men den kraft, med hvilken solen drager
dem alla är ojämförligt öfvervägande, och därför gå
planeterna i ganska regelbundna banor kring solen. Men
astronomerna måste alltid taga med i räkningen den
störande inverkan, sona hvarje planet utöfvar på de
öfriga. Sedan Uranus blef upptäckt och man upprättat
tabeller för hans rörelse, fann man, att räkningen
icke stämde öfverens med iakttagelserna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
