Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
nät verklighetens mark, kom som en reaktion den
strömning, som man kallar realismen eller, i dess
längst gående yttringar, naturalismen.
Realismen har börjat med att söka finna poesien på
verklighetens eget fält och slutat med att uppge
poesien för att endast ge en fotografisk bild af
verkligheten.
Realistens mål är, för att begagna ett uttryck af
riktningens mest f ramskjutne representant, Zola,
att ge en bit verklighet, sedd genom mediet af ett
temperament.
Det är egentligen inom två riktningar, som realismen
gjort sig gällande, inom dramat och romanen.
Inom dramat märker man ganska tidigt en sträfvan
efter realism.
En öfvergång från Victor Hugos och Alexandre
Dumas’ romantiska dramer till en mera nykter
verklighetsskildring ser man redan hos Eugene Scribe,
intrigkomediens och konversationsdramats förste
representant, som under tjugu- och trettiotalen
enväldigt behärskade scenen i Frankrike.
Efter Scribe följde snart andra, mera gedigna
än han, men i formen bildade i hans skola. Vi
nämna bland dem blott Emile Augier, som. snart
blef Scribes efterträdare och under fyrtiotalet
hade samma ställning som denne förut. Med Augier
kommer sededramat fram på scenen. Han ger oss
lika konstnärligt fina som sedligt kraftfulla
bilder af sin samtids Frankrike, och mänga af hans
dramer tillhöra Frankrikes klassiska litteratur,
t. ex. Klädeshandlaren och hans måg, där han skildrar
brytningarna mellan bourgeoisien och bördsadeln,
samt Les effröntes (Moderna vinglare) och Le fils de
Griboyer (Gr:s son) med deras bitande framställning
af korruptionen under borgarkungadömets dagar.
Efter Augier följer Alexandre Dumas d. y., som började
med att besjunga kurtisanlifvet, men slutat med att i
Frankrike intaga samma ställning som Ibsen i Norge,
vara en förkämpe för kvinnans lika rätt med mannen,
så långt detta låter sig göra efter franska begrepp.
Täflande med Dumas i fråga om popularitet står
Victorien Sardou. Hans första lustspel voro kvicka
och roliga, bildade i Scribes skola, men hans
senare dramer ockra blott på publikens smak för det
hårresande och pikanta samt sakna allt annat värde
än den eleganta teknikens.
Äfven farsen, Frankrikes mest nationella art af drama,
har under vårt århundrade haft många representanter,
bland hvilka vi här nämna Eugene Labiche, den
talangfullaste af alla.
Det högre dramat har, efter det romantikerna tystnat,
upprätthållits af Ponsard och Bornier, som försökt
att delvis gå tillbaka till klas-sicitetens ideal,
samt senast af den eldige och kraftige, men sinnlige
och hänsynslöse lyrikern Jean Richepin.
Liksom dramat har den moderna realistiska romanen
sina rötter redan under romantikens tidehvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
