Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Andra tidrymden.
Förberedelsens tid. 1350-1550.
Den man, som här först möter oss, är Geoffroy
Chaucer (1328- 1400), den engelska poesiens
fader. Konstpoesien träder utbildad mot oss i hans i
detaljerna realistiska, i omklädnaden ofta allegoriska
dikter, hvilka äro affattade på ett språk och i
en forna, som göra, att man ännu kan läsa dem med
nöje. Chaucer rönte stort inflytande från Italien,
och den renässans, som sedan når sin fulländning
under Elisabets tid, börjar med honom.
Hans förnämsta arbete är Canterbury tales, en samling
berättelser, hvilka en del godt folk, som vallfärda
till Thomas Beckets graf, förtälja hvarandra under
resan. Berättelserna äro på prosa; ramen kring dem
och prologen, där personerna ypperligt karakteriseras,
äro på rimmade femfotade jainber.
Undantaga vi Chaucers samtida Gower, har den engelska
litteraturen ingen författare af större värde att
uppvisa förr än under 1500-talet.
Däremot utvecklas nu i Skotland en rik och blomstrande
litteratur.
Vi ha här först den lärde och konstälskande Jakob
l och vidare de båda patriotiska diktarne John
Barbour, som besjöng den gamle nationalhjälten
Robert Bruce, samt Blind Harry, som hyllade den andre
nationalhjälten William Wallace.
Under 1500-talet fortvarar blomstringen under sådana
män som William Dunbar, »Skotlands Chaucer», en
kraftig och originell skald, en föregångare till
Robert Burns, samt den djärfve satirikern David
Lindsay.
I England hade med den börjande renässansen humanismen
hållit sitt intåg, och där som annorstädes medförde
den, att man en tid skref på latin. En representant
för denna riktning är John Skelton.
Jämte honom ha vi under tidehvarfvets slut att minnas
John Heywood, en af Englands tidigaste dramatiker,
samt de båda män, som inledde den elisabetska
renässansen, Henry Howard, grefve af Surrey, och
Thomas Wyatt.
Båda äro de starkt påverkade af inflytande från
Italien och hämta många formelement därifrån,
särskildt från Petrarca och lyrikerna. Sålunda inför
Surrey från Italien den versform, som sedan blef
karakteristisk for det engelska dramat, den orimmade
femfotade jamben, blankversen.
Tredje tidrymden,
Renässansen. 1550-1650.
Med Elisabet hade England jämte fasthet inåt vunnit
anseende utåt. Landets ställning var tryggad i
politiskt och religiöst afseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
