Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning på små kapitel om kattens psyke - IV. Några karaktärsdrag till. — Har katten en själ? — Katter, som jag känt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÈN* KATT
211
var den sista. Det var bland de intelligentaste
katter, jag träffat, och jag tror att den svenska
grå huskatten besitter särskilda goda instinkter
som gör den ovanligt lämplig som familjekatt.
I Amerika hade jag länge små röda katter,
en liten rolig ras med gröna ögon och
stubbsvans. De voro ytterst lekfulla, men dogo
alla av krampanfall — varom jag ej törs
uppställa någon hypotes. De kallades i Chicago
för »Missourikatter», utan påvisbar anledning.
Sedan har jag haft olika katter, men alla
lika älskade, och de ha gått små kissars föga
omväxlande öden och ändalykt till mötes.
Märker man att en katt blir sjuk, befinner sig
illa, tynar av, bör man naturligtvis
barmhärtigt hjälpa honom i väg på sista resan.
Numera är döden lätt och human på instituten,
först har, åtminstone jag, alltid hört en
veterinärs mening, men om allt hopp varit ute, har
kloroformlådan väntat. Mera av princip än
misstroende (fabler om vivisektion m. m.)
har jag alltid begärt den döda kroppen
utleve-rerad och själv begravt den. Att dränka katter
är självfallet ett motbjudande djurplågeri som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
