Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DE SISTA STOCKHOLMSÅREN - De sista Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^5
en blomma, hvarpå Ellen Key, hejdande hennes
fot, i förebrående ton utbrister: »ser du inte
blomman. Det är ju ett lif!»
Att taga hänsyn till alla lifsvärden, äfven en
af andra obemärkt blomma, det förklarar mycket
hos författarinnan Ellen Key.
Jag mins hur hon mer än en gång nekat att
komma på en aftonbjudning, särskildt medan hon
var lärarinna. Då fick man till svar: »Nej tack,
jag kan ej vara ute om kvällarna utan måste
tidigt upp och bereda mig att fylla mina plikter.
En trött lärarinna duger inte.»
Till hennes enkla vanor hör äfven att alltid,
t. o. m. på nattresor, fara på tredje klass. Den
i mängas mening missklädande cigarretten har
Inin aldrig smakat, ty hennes mor tålde ej se
damer röka, och hon har respekterat detta sin
mors tycke. Den bild af en njutningens apostel,
som man gjort af Ellen Key, är i alla afseenden
så olik henne som möjligt. Hennes många
vänner ha i henne sett motsatsen: En sig själf
ovanligt härdande, äfven i fråga om allt lifvets behag,
ytterst anspråkslös människa.
Ellen Key brukar säga, att intet är bättre
för rike mans barn än att bli fostrade som
fattiga, ty rikedomen kan gå, som fallet blef med
henne, men härdigheten i alla lifvets skiften ha
de kvar.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
