Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ensamhetens fördelar i afseende på Sinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
C 124)
de detta frö till täflan utwecklas hos oss, bwilke,
beröfwar döden den bästa delen af oss och räddar
ur förgätenheten de enda och smickrande
ögonblicken af wår warelse. Begäret till ära alstrar wid
den minsta aning derom, såsom på thronen eller
på slagtfältet, handlingar, hwaraf minnet ej
med oss förswinner i grafwen: ”Det beröm,
säger Plutarque, som starka och kraftfulla själar
skörda, wäcker och retar dem endast till täflan. Lik
en stark ström, förer den redan förwärfwade
åran dem oemotståndeligt till allt stort och
skönt. De anse sig alldrig tlllfyllest belöndte.
Deras föregående handlingar woro endas
underpant för hwad man ännu borde wänta
af dem; de skulle blygas öfwer att ej wara
trogne deras ära och öfwer att ej ännu mer
genom större han dlingar förhöja glansen deraf.”
Den som med missnöje emottar ett dumt
bifall, en osmaklig höflighet, känner sitt hierta
lågande af en häftig ifwer, då han får se med
hpilken hänryckning Eicero säger: ”Hwarföre
wilja wi dölja det som är oss omöjligt att
förborga? Hwarföre göra wi oss icke heldre en
ära af att upprigtigt tillstå, att wi alla
eftersträfwa ära, och att det är just hos de störste
siälar, som denna böjelse är allådande? Sjelfwa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
