Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hwem skulle ej gerna bortgifwa all annan
njutning för den ljufwa melancholie, hwarmed
den lidande slälen känner sig så lycklig! Och
hwem wore ej färdig, att utbyta hela werlden
mot en enda ömhetstår!
Sådan lycka känner hjertat, när det
finner lika nöje i naturens höga och sköna scener,
som wid blicken af hwarje liten blomma i
dalen; när det äfwen så lätt öppnar sig för de
höga intrycken af naturens storhet och magt,
som för hennes intagande leende delar och
strödda skönheter, hwilkas föreställning
bortsmälter i de behagligaste bilder. Men för
dessa nöjen äro ej blott starka och stora själar
skapade, som hafwa en fin och liflig känsel,
och på hwilka allt både godt och ondt derför
har en häftig werkan. Menniskor af kall blod
känna äfwen intryck af den renaste lycka och
det ljufwaste lugn; ty oaktadt en mindre liflig
inbillning, finna de dock i hwarje känslsans
uttryck något öfwerdrifwit. Man måste wid
de föreställningar, som göras dessa goda
menniskor, icke uppdraga alltför starka färgor, eller
förena det klaraste ljus med den mörkaste
skugga; emedan de just för det, att det onda ej
har någon öfwerwäldigande och oroande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
