Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och behagligaste lägen omwexla. Hwarje
sorglig känsla wiker för dessa alfwarsamma, men
dock angenäma rörelser, för de sälla, lifliga
swärmerier, som det yttre lugnet ingifwer oss.
Ensamhetens och hela naturens stillhet
omkring oss förhöja då hwarje enskildt och ädelt
föremål. Wi intagas då af lifligare känslor,
djupare beundran och innerligare förnöjelse.
Länge war jag med det härligaste, det
högaste i naturen förtrogen, då jag för första
gången såg en Engelsk trägård, nära wid
Hannover, och snart derpå en ännu större en
mil derifrån i Marienwerder. Ännu war den
konsten mig obekant, som på den
otacksammaste jordmon anwändes, och genom en ny slags
skapelse förwandlar sandhedar i leende ängar.
Denna magiska konst gör ett förundranswärdt
intryck på själen; i dens hjerta, som ännu ej
förlorat all smak för naturen, uppwäcker den
alla de känslor, som Ensamhet, landsbygdens
lugn och afsöndring ifrån menniskor kunna
frambringa. Med tårar af den tacksammaske
rörelse påminner jag mig en dag af de första
gånger, jag uppehöll mig i Hannover. Skild
från mitt Fädernesland, min familj, och
bortryckt ifrån allt, hwad jag hade kärt, war min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
