Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 201)
snarare uppmuntras till werksamhet; och när
de fägna sig öfwer ett lyckligt fulländadt
arbete, för att strart företaga ett annat; så
fordra de lugn, icke för själen, utan för hjertat.
Ack det är alltför sannt, att den, som
eftersträfwar ett tillstånd, fritt ifrån all oro,
jagar efter en tom skugga. Will man alltså
lefwa ett förnöjdt lif, så måste man ej sträfwa
efter lugn, såsom enda målet för wår önskan,
utan önska sig det blott, som ett medel till ny
werksamhet. Man måste derför alltid föredraga
det, som sysselsätter oss på ett, med wåra
krafter, passande säitt, och först, efter möda och
arbete, låfwar belöning och nöje, fram för det,
som lemnar wåra krafter oförsökta, insöfwer
oss i lättja, och låfwar oss fördelar, hwilka ej
kostat oss något.
I owerksamhet måste man ej söka lugn,
utan i ögonblicket lyda den första uppmaning
till werksamhet, som wi hos oss känne. Gör
de menniskors olycka, som wi älske, alltid wår
egen; sönderslita de smärtor, wi se hos andra,
wårt egit hjerta; förgiftar medlidandet för
andra all wår glädje; wisar sig werlden för oss
i ett melankoliskt mörker, som gör wår
lefnad tryckande, wår själ oskicklig till arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
