Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 202)
och beröfwar oss alla krafter till utöfning af
wåra pligter; hafwe wi förgäfwes tillbragt
månader och år, för att befria oss från det
grymmaste lidande; så måste wi söka
ensamheten; men till sällskap der wälja oss en skön
quinnosjäl, som, i denna afsöndring från
werlden, leder oss med wishet till ett ädelt och
högt lugn, och deri understödjer oss.
Jagad af passionen och olyckan, hwars
lkelboll jag länge war, kände jag inga
lyckligatstunder, än dem, som satte mig i stånd alt
glömma werlden, och sijelf bli glömd. Des
saliga stunder njöt jag på hwarje enslig ort.
Allt det, som förut med wilja eller owilja,
ledsnad och twång ryckte mig in i
werlosbullret, war der fjärran aflägsnadt. Jag
bernmdrade och njöt den stilla naturen, och min kr
sla war endast ett ljuft, lycksaligt lugn.
DO, huru ofta om måren betraktade jag
ej, med en ren, obeskriflig förnöjelse, den skön
dalen, der ruinerne af Rudolfs af Habsbutg
pallats höja sig på sluttningen af en kulle,
betäckdt med den mångfalldigaste grönska. Det
såg jag, åen Aar, nedstörtande från höga
bergdana en stor sjö, sluten innom branta stränder,
tränga sig emellan klippor, sedan ssilla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
