Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( †13)
siustap med min wån Lavater, besteg altanen
utan för det hus, han då bebodde, och uti
hwilket han blifwit född och uppfostrad.
Antingen jag geck eller satt, erfor jag nästan
samma känsla, som min wän Bridone på Etna *).
Med ett enda ögonkast omfattade jag hela
staden Zärich, omkring liggande leende fällt,
den lugna och klara sjön, och, på andra sidan,
de höga bergen, som ända till skyarne höjds
sine, med snö och is betäckte majestätiske
spetsar. Wid detta skådespel rådde ett himmelskt
lugn i allt hwad mig omgaf.
På Lavaters altan, förstår jag huru han
ännu så ömt kan älska sine oförsonlige fiender,
Herrar Lärde i Zärich, hwilka hans blotta
namn bringar i raseri, som endast med den
största afskpy se hos honom något berömwärdt,
och med glädje anmärka de fel och löjligheter,
han kan äga; som ej kunna höra, att man
talar om honom något godt, eller att man
*) Bridone säger: ”I samma mån, som wi höja
oss öfwer menniskornas boningar, tyckas alla
låga och dåliga känslor öfwergifwa wår själ, i
det den nalkas himlarymden, afkläda sina
jordiska begär, och känna nästan redan fä t af
sin oföränderliga renhet.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
