Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 235)
sorden. De nöjen, som tillfalla
wetenskapernas Idkare, kunde han ej afsäga sig. Hade
han, i behofwets stund föragtat rikedomar, så
skulle det nu lända honom till wanära, om han
i en lyckligare belägenhet, då de så lätt kunde
undwaras, eftersträfwade desamma:
Reseförrådet måste lämpas efter wägens längd; men
han, som redan närmar sig till målet af sin
tefnadsbana, behöfwer mer tänka på herberget
än på resekostnaden.
Afsky för håflefnaden drog Petrarcha
redan i sitt tre och tjugonde år in i ensamheten,
oagtadt han i sin gestallt, i uppmärksamheten
på sin klädsel, äfwensom i sitt temperament
egde allt, hwad man fordrar af en håfman.
Ingen ting felades honom, för att kunna
behaga. Han war så skön, att man blef
stående på gatorna, att peka på honom, när han
geck förbi. Hans ögon woro fulle af eld, och
alla hans anletsdrag förrådde hans själ. Han
hade, jämte den friskaste ansigtsfärg, starka
och manliga drag; en ledig, ädel och hög wäxt.
I fruntimmers-sällskap wistades han gerna.
Det warma klimatet i Avignon, der han lefde;
hans ungdomseld; så många quinnors skönhet,
som ifrån alla Europtiska länder samlades wid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
