Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(338)
konsten, att sälja ord, eller inarare lögnet;
men hwad man gör mot sin wilja, will
aldrig lyckas; ty jag älskade ensamheten, och
fasade för advocat ståndet. Inre känsla af
fitt wärde gaf egenteligen Petrarcha den
ungdomsesjelfklokhet och stollthet, hwarmed man
tror sig kunna göra anspråk på allt; men hat
till hoflefnaden bortryckte honom ifrån allt.
”Jag har ej något hopp, sade han i sitt tte
och tjugonde år, att göra locka wid Chrisi
Ståthållares hof; jag måste då ständigt buga
mig i de storas pallatser, måste smickra, låfwa,
ljuga, bedraga.” Härtill war Petrarcha på
intet sätt skickklig. Anseende och befordran,
woro honom wisst ej förhatelige, men medlen,
för att winna dem, så mycket mer; han
eftersträfwade wäl ett stort namn, men ej på
wanliga wägar. Gerna geck han på obesökta sti
gar, och försakade derföre werlden.
Hans afsmak för hoflefnaden har ock
gifwit anledning till hans lilla skrift öfwer
ensamheten. År 1346 war han, efter wanan,
under fastelagen i Vaucluse. Biskoppen af
Cavaillon, som gerna wille tala med honom,
och med honom njnta ensamhetens frugter,
begaf sig till slottet, som ligger på spetsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
