Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 258)
ställa sig för de faror, han endast i skötet af
den lugna landsbygden undgår. Förr elset
senare lärer ock en sådan man att föragta al
mensklig storhet, när han kan inse, att
monniskans sanna storhet först utgår ifrån de,
som ministrar agta för ingen ting; att harmen
öfwer att ej kunna werka mera godt, blott öt
en förklädd äregirighet; och att landtfolk d
sin kål- och sparris-plantering lefwa mockt
lyckligare, än den störste minister.
Att wara nog för sig sjelf, är allt, hud
man i sådana omstän digheter behöfwer; al
föragta öfwerflöd, är att göra wälsmakande
det lilla man eger. Det första året war YÅ
trarcha ständigt ensam i Vaucluse. Han hde
blott till sällskap sin hund, och en fiskare!
Vaucluse betjente honom wid allt, hwad hm
behöfde. Hans tjenare, som han hade i duy
non, kunde ej wänja sig wid detta lefnadssit
och lemnade honom. För öfrigt bodde ihan
dåligt; han hade ett bond hus, som han, uin
all konst, lät ombygga, för att göra det lil
beguämligare. Nu är ej något spår den
öfrigt. Hans spis war måttelig och ringn
man fann hos honom ingen ting, som resat
sinnena. Äfwen hans bästa wänner sågo hes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
