Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(265 )
skor, som så litet sysselsätta sig med sig sieffwe,
som beständigt jaga efter allt det som är nytt,
som tillbringa sitt hela lif med sin klädsel,
sina spel och visiter, och så sällan öfwerlemna
sig åt det höga eftersinnandet, som köjer och
förädlar hjertat. Med ett godt, öppet och
enkelt hjerta lefwer man på landet alltför
lycklig, för att kunna hafwa ledsamt, när man
lefwat i städer, och icke är orkelss, lat, kär
och sjuklig.
Huru ljuft, huru tröstande är ej, i
andtbygdens lugn, minnet af wåra frånwarande
wänner! Ja, sjelfwa denna erinring af dem
låter oss i ensamheten njuta på nytt alla de
nöjen wi gemensamt delat. Du är långt
borta ifrån mig, och likwäl är jag alltid i ditt
sällskap. se, här satt du, jag har ännu
samma stolj du gaf mig denna målning, detta
sköna, lugna landskap; med hwad lycklig
sympathie, med hwad ömsesidigt utbyte af känslor
och tankar stodo wi ej orörlige wid detta
kopparstick, wid dessa bilder af en salig ro!” Bör
man anse sig olycklig, så länge man kan
skrifwa? Aldrig lefwer man förnöjdare och
werksammare; aldrig har man en lifligare känsla
af den förnöjelse, som ligger i wäntan och hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
