Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
( 311)
Älla werdssliga nöjen förlora sina behag
wid hwarje uppoffring, man i ensamheten gör
för dygden. ”Jag will heldre fälla, än
förorsaka tårar,” sade en gång en Dame till mig.
Hon tycktes icke weta, att knapt något
ädelmodigare är tänkbart och gjörligt. Sådan dygd
tillfredställer hjertat långt mer, än alla
werldens nöjen, än allt, hwad man fiker efter, för
att fördrifwa tiden, och undflv sig sielf. Man
är alltid lycklig, när man upptäcker hos sig
krafter, dem man ej trodde sig ega.
Ensamhet öpnar själen för hwarje ädel förnöjelse,
utbreder ljus och lif, lugn och glädje, der man
blott wäntade tårar, och ärsätter hwarje förlusk
genom tusen nya, oföränderliga glädjeämnen.
Fnnom sig sielf tillstär hwarje bof, att
dygd är grundstenen till all lycksalighet så i
werlden som i ensamheten. Smedlertid
utkastar ändå lasten sina snaror, och fångar alltib
menniskor af hwarje stånd och rang. Att
waka öfwer hwarje förföriskt begär icke först, når
det helt och hållet bemägtigat sig oss, utan
redan då, när dess första rörelse märkes i wårt
bröst; att segra öfwer sina böjelser, under det
man egnar sitt hjerta åt ädla nöjen, detta war
allid menriskosjälens högsta seger öfwer ss
-0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
