Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(4 3130
des öfwerlemnade hela Riket i en enda
persons händer, låtsade denne sluge man, som
han wore ledsen deröfwer, slog sig för sitt bröst
och utropade; *”D, JGudar! I åläggen mig
arbeten, som alldrig sluta. Hade jag ej
warit lyck igare utan namn och ett ärefullt rykte.
Skall jag då alltid draga i fält, alltid bära
ett harnesk på lifwet! Kan jag då alldrig
undgå afunden-som ouprhörligt förföljer mig,
och med min maka och barn få lefwa ett ljuft
oh stilla lif i landsbygdens sköte!” Pompejus
talade förträffeligt, men han kog; ty han
wärderade ännu icke nog, hwad män med hans
sinnesstyrka föragta, och han föragtade icke
ännu hwad alla härsklystne Romare framför allt
wärderade. Detta gjorde likwäl Manius
Curins; denne den störste Romare på sin tid.
Sedan han öfwerwumnit krigiska Nationer,
förjagat Pyrrhus ur Italien, och tre gånger
niutet triumfens ära, återgeck han till sitt lilla
hus på landet, och odlade sin trägård med
sina segerrika händer. Då Samniternes
sändehud kommo, att tillbjuda honom skänker af
guld, dem han ej emottog, satt ** wid hkn
spis, och kokte rofwor.
Alldrig war någon Konung eller Furste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
