Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
C( 314)
å lychlig, som Manius Curius, då han kokte
sina rofwor. Konungar och Furstar weta allt
för wäl, att de, i många fall, ej hafwa några
wänner; de rådfråga derföre många, och tro
kanske ingen. Alla redliga i ett land, alla
menniskor af godt hjerta och sundt förstånd hafwa
medlidande med goda Konungar och Furstar;
ty i sjelfwa werket äro de alldrig frikallade
från twifwel, frugtan och oro. Aldrig känna
de en lycka, säådan som den flitige och förnöide
Landtmannens; alldrig är deras glädje så
waragtig, deras lefnad så mild och lugn.
Landtmannens spis är enkel, men den kryddas af
hungern, hans bädd är hård, men han är
trött, och sofwer bättre derpå, än de Stora
på sin mjuka ejderdunnm. NVi.
Ensamhetens förnöjelser kunna alla
menniskor utan undantag njuta. Den friska klara
luften, de härliga skogarne, ängarnes
lifwande grönska, och den outöseliga mångfald, som
sommarn utgjuter öfwer hela naturen
förtjusfrr ej allenast Philosopher, Konungar och
Hieltar; utan ock den okunnigaste. En
engländare har haft denna förträffeliga yttran: ”det
är icke nödigt, att känna lagarne för
wäxternas utweckling, för att beundra färgen af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
