Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(312)
alla förslutna och närwarande olyckor, och i
stället för att undfly dem, eller genom ett
långt och skamligt tålamod förswaga känslan
deraf, will han öfwerwäldiga dem. Han
råder, i stället för lindrande medel, frätsten och
knif, och följer såret ända till roten, för att i
grund hela det.
I en ständig landsflygt blfoa sinnet oö
känslan till slut äfwen så härdade, som i en
oafbruten ensamhet. Wana ger de krafter,
som fordras, för att kunna fördraga sin olycka.
Men wisserligen skola äfwen landsflygtige lätt
fördraga ensameken, om de öpna sine sälar
för alla hjertats angenäma känslor; ty man
wänjer sig wid nöjen, dem man förut icke
kände, så snart man förlorat den glädje, man i
sina lickliga dagar ålnjöt. Då Brutus såg
Marcellus under dess landsflygt i Mytilene,
fann han honom omgifwen af all den
lycksalighet, som menskliga naturen kan emottaga,
och äfwen så ifrigt, som nånsin tillförene,
sysselsatt med alla slags nyttiga kunskapsyrken.
Körd af denna syn, trodde han wid sin
återgång till stora werlden, att det war han, som
war i landsflogt och ej Narcellnf som så
der nide - Å äAi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
