Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Öfwer ensamhetens fördelagtiga inflytelse på menniskans hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4 318)
Quintus Metellus från Numidien mötte
några år förut ett dylikt öde, då folket under
Marii anförande lade grunden till det
enwälde, som Cäsar befästade. Metellus war den
ende, som midt ibland en feg och förskräckt
senat och en wild menighet, wägrade att
gifwa sin stadfästelse på Tribunen Saturnii
förderfliga lagar. Man höll hans ståndagtighet
för ett brott, hwarför han ock blef straffad
med landsflygt. Ett ursinnigt och laglöst
parti segrade öfwer honom; de ädlaste män i
Rom hade wäl tagit wapen till hans förswar
i den fasta föresats, att snarare förlora lifwet
än se sitt fädernesland beröfwat så många
dygder. Men denne ädle Romare trodde,
då han icke kunnat igenom sina föreställningar
afwända ett sådant ondt ifrån sitt
fädernesland, att han, af agtning för lagarna, icke
borde betjena sig af ett wåldsamt motstånd. Han
ätnöjde sig, att i stillhet sucka öfwer dessa
Republikens dårskaper, liksom Plato fordom
suckade öfwer Atheniensernes wanwett. ”Mine
medborgare skola återkalla mig,” sade
Metellus, ”om de förbättra sig; förbättra de sig ej,
å kan jag ej wissas på ett för mig oipdligare
ställe än i Rom.” Derföre geck han, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
