Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
Så fortsatte han:
— Det är sant hvad jag sagt. Det var
så då, och jag tror det än. Det inre kan
vara ett tempel, oskäradt af allt som besudlar
ytterväggarna. Du skall höra mig till slut.
Det blef en fruktansvärd tid. Vi älskade
hvarandra som två dödsdömda, ty båda visste
vi, att allt var för sent och omöjligt. Man kan
icke omskapa hvarandras naturer, endast rucka
omärkligt på dem. Jag tror, att vi hemligt
längtade efter befrielse, utan att våga tänka
tanken ut. Det finns något som heter att
skiljas för att kunna hålla ihop, det är en
paradoxal lögn, men en inbjudande ursäkt. Vi
hade den båda på tungan.
Och dock ville jag innerst göra allt för
att motarbeta hvad jag visste skulle vara ett
själsmord. Min gamla symbol om
kyrkogården, som redan min barndom gifvit mig till
skänk i stället för leksaker, blef klarare än
någonsin. Jag hade känslan af att stå inför
en jordfästning.
Ibland har jag tänkt, att Margit kanske
älskade mig så högt, att hon af kärlek öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
