Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
ENSLINGEN PÅ JOHAN NI SSKÄRET
kande efter den vanliga friska morgonbrisen. Men deras
väldiga ytor utvisade, att när denna sjöfågel spände sina
vingar till flykt över havet, skulle den följas av få och
upphinnas av ingen. Också viskades det på Graverna mycket
om huruledes Frifararn vid åtskilliga äventyrliga tillfällen
begabbat tulljakterna och kommit uppsyningsmännen att
svära ve och förbannelse över Tomas i Kile, som fattat den
rabulistiska föresatsen att icke, för vad pris som helst, sälja
till tullstaten någon av sina så kallade mästerbåtar.
Elias Asbjörnsson, ägaren av denna skatt bland båtar,
satt själv vid rodret. Han var en man omkring sextitalet,
med brunt väderbitet ansikte, som vittnade om mången svår
kamp mot stormarna på havet. Men den muskelstarka
gestalten var ännu oböjd, och icke ett enda vitt hårstrå kunde
upptäckas bland de korta, tätkrusiga, svarta lockarna, och
i dag såg gubben ungdomligare ut än vanligt, emedan han
dagen förut hade rakat sig.
Att Elias icke var någon synnerlig beundrare av den
storartade tavla, han hade framför sig, kunde förnimmas av
de täta nickningarna, ävensom av den iver, varmed han,
för att hålla sig vaken, esomoftast dök ned i vänstra
tröjfickan, där han hade ett lager av nätta tobaksbitar.
Andre man på båten, gubben Asbj örnssons ende son och
arvinge, hade bekvämt satt sig till rätta med ryggen mot
masten, benen utsträckta långs toften och den omistliga
»sydvästen» nedtryckt över ansiktet. Han sov med en kraft,
som lät förstå, att han, tröttad av nattens enformighet, med
nöje lämnat morgonvakten åt sin fader och förman.
Slutligen reste sig gubben med en rörelse av otålighet,
och sedan han kastat blicken åt »vär’s», visslat efter vind
och, för att styrka tålamodet, tagit sig en icke oansenlig
klunk ur den lilla ovala flaskan, som innehade högra fickan,
ropade han med dämpad röst: »Karolus, du — nu kan du
vara fullsövd, pilt!»
Den unge sjömannen reste sig och fattade maskinmässigt
tag i fockskotet, men då han såg, att någon manöver med
detta var överflödig, upptog han helt lugn den nedfallna
sydvästen, gnuggade sig i ögonen, slog armarna ett par
gånger omkring livet och såg sedan med en frågande blick på
fadern.
»Ut med åran, Karolus, och var flink i vändriingarna!»
kommenderade skepparen. »Friskar inte vinden i, komma
vi aldrig över fjolen i dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
