Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET
»Jag klagar ej över det, min Georg, och är visst icke
övergiven som den fattiga tisteln. Men låt mig nu veta,,
om du icke själv lidit av att ha en hemlighet för mig... jag
kunde aldrig trott, att du det kunde ha!»
»Det har icke heller varit gärna, mamma lilla, och det
har stått hårt nog ibland att hålla på den, det kan du tro..
Men aldrig, aldrig, mamma» — här blickade Georg
trohjärtat och innerligt i moderns öga — »hade jag kunnat det
om jag ej alltid fruktat, att slutet skulle bli som det nu
blev: samma stund jag talade var glädjen förbi.»
»Och ångrar du nu din öppenhet?»
»Nej, mamma, jag ville icke ha detta ogjort för alla
mina äventyr om igen — men ack, vad jag skall leds efter
dem!»
Detta samtal, som Nicoline trodde vara obemärkt, hade
likväl genom den halvöppna dörren hörts av Letsler, där
han, lutad mot länstolen vid järnkaminen, såg ut att icke
lyssna till något annat än sina egna tankar.
V.
Under denna vår, som nu följde, bevittnade Graverna.
en högtidlighet av icke ringa betydelse.
Karolus hade nämligen sedan ett år icke allenast varit
ägare av hälften av Frifararn, utan även samlat ihop så
mycket, att han ansett sig fullgod att kunna uppträda som
friare till den vackra Johanna på Blåbärsholmen, vars ja
han också erhållit utan många omvägar, emedan han redan
i långliga tider ägt hennes hjärta. Och på den stora dag,
då bröllopsskaran höll sitt jublande intåg på Graverna,
fann gubben Elias för gott att såsom bröllopsskänk
överlämna sonen den andra hälften i skutan, sedan han för
egen del skaffat sig en dörjebåt för sina återstående små
resor.
Nu stod då Karolus på egen botten och kände sig ej
heller så litet stolt över att vara den lycklige ägaren av
Frifararn, vackra Johanna och — hemgiften, ty Johanna,
kom minsann icke, såsom det heter, »barfotad» i det nya
hemmet, vilket ock kunde skönjas därav, att nykamrarna
snart fingo tapeter på väggarna, eget kök och eget skafferi,
där unga mor svängde sig efter behag och efter egna me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
