Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKARET
mot kanten av gångbprdet just vid öppningen för
fallreps-trappan.
Sedan kommendörkaptenen ytterligare talat några ord
med Georg, men funnit honom framhärda i halsstarrighet,
uppstod några ögonblicks tystnad, och på en vink av chefen
framträdde nu flaggskepparen Stormbom, en gammal
sjöbuss, vilken av kärlek för själva saken, de ungas
upptuktelse, vanligtvis åtog sig batterikorpralens tjänst. Gubben
hade i handen en konstmässigt hopflätad dagg med röd tofs
i ändan.
Sedan Georg, såsom sig vederborde, med tillhjälp av
två sjösoldater blivit applicerad på kanonen och de
ominösa orden »fem och tjugu» uttalats, började exekutionen.
Men icke ett ljud kom över ynglingens läppar.
Frits, vars goda, men svaga hjärta pinades av den
oskyldiges lidande, kanske grymmare än om han själv
undergått straffet, ville gång efter annan springa fram och
överlämna sig åt sin far på nåd och onåd, men beständigt
återhölls han av sin oövervinneliga fruktan för kroppslig smärta
och av sin medfödda feghet, och ögonblicken förgingo
sålunda i onyttig tvehågsenhet.
Georg hade nu mottagit femton rapp... vid det
sextonde frampressade den obarmhärtiga daggen, förd av
gubben Stormboms övade hand, ett halvkvävt utrop av klagan.
Men i samma ögonblick rusade delinkventen häftigt upp
från kanonen, lämnade tröjan i händerna på de bägge
sjösoldaterna, som skulle fasthålla honom, och var — innan
någon kunde hindra det — med ett enda språng över
relingen i sjön.
Omedelbart i sammanhang med Georgs försvinnande ljöd
kors och tvärs i alla riklningar: »Lillebaron föll över
bord!»
Det hade blåst upp undér natten och var vid
närvarande tid på dagen nära nog halv storm. Frits kunde
nästan icke ens bjuda till att simma: han hade väl fått
otaliga undervisningar i denna konst, men aldrig förmått
tillägna sig den.
På ryggen av en våg höjde sig tvenne små händer, men
försvunno åter. Strax därpå syntes Georgs vita
skjortärmar sträva åt samma håll.
Kommendörkaptenen teg, men sträckte sig långt utom
bastingeringen och fäste lågande blickar på de föremål, som
än höjde sig över, än sänkte sig under vattnet, och de,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
