Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
svarar jag dig plats på en ostindiefarare, med vars kapten
jag står i förbindelse.»
Vid närvarande utomordentliga tillfälle kostade det
Georg den otroligaste ansträngning att hålla respekten vid
stånd. Han hade velat rusa först på knä för
kommendörkaptenen, sedan upp på däck, han hade velat skrika, hoppa,
springa, skratta, gråta, dansa, men han måste stå helt stilla,
medan golvet brände under honom, hjärtat brände, blodet
brände.
XIV.
Då Georg uppkommit på däck, dit han tyckte sig mera
sväva än gå, var det första föremål, på vilket hans öga
redigt sökte fästa sig, den gamle hedersmannen Stormbom,
som ännu med daggen under armen spatserade fram och
åter förbi kanonen.
Georg nalkades hastigt och uttryckte viskande sin
tacksamhet för det att senare delen av straffet utfallit så
lindrigt.
»Hade du inte satt till falsk flagg, min gosse», yttrade
gubben med knipslug min, »så skulle du inte denna gången
kommit i tillfälle att bedöma förträffligheten av min nya
uppfinning!» Han viftade med daggen, vanligen benämnd
»rektifikatorn», ett namn så väl känt av alla båtsmän och
skeppspojkar ombord, att med dess blotta nämnande alltid
förenade sig en rysning längs ryggraden.
Geörg, som nu vida mindre än förut ville uppge rätta
förhållandet, åtnöjde sig med att göra en lika slug min
tillbaka.
»Gott, jag förstår!» återtog gamle Stormbom. »Du
frågar inte mer efter en syltburk än jag nu för tiden frågar
efter en ung, vältacklad kvinna! Men fastän du ej vill ut
med det, så ser jag andå på dig, att allt blivit upptäckt...
Kom med mig ner i hytten!»
Med undantag av det, som angick kommendörkaptenens
bekantskap med hans far, vilket, efter den vink han fått,
han ansåg bäst att förtiga, berättade nu Georg allt det
övriga, ja, vart ord som chefen yttrat, och uppehöll sig
isynnerhet vid den glada och lysande utsikten, att kanske
redan om ett år vara anställd som understyrman på en
ostindiefarare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
