Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
XVIII.
Georg hade ännu icke sovit ett par timmar, då det blev
rörelse i faderns rum.
Letsler stökade omkring där inne och bemödade sig att
giva kammaren ett slags utseende av trevnad. Bädden,
vilken under år och dag haft samma form, reddes upp, och
ur skåpet uttogs en filt, som breddes över det slitna täcket,
viliket Letsler dock för ingen del skulle ha velat bortbyta
mot ett antiat, emedan betraktandet av alla de figurer, som
tillkommit genom de utdragna bomullstapparna, utgjorde
?n av hans behövliga förströelser. Han skulle blivit ganska
.Ila däran med ett nytt täcke, som icke givit honom något
att göra.
Men det var ej nog med sängens tillrustning: den gamla
sanden sopades av golvet, och ny frisk ströddes i stället
däröver. Några vedpinnar lades i kakelugnen, €pr att få
kaffekitteln i kok, och medan den susade och fraste,
öppnade Letsler dörren till Nicolines forna rum, vilket ännu
alltid stod fint och städat. Sedan han medelst fönstrets
öppnande insläppt morgonluften, gick han att ordna husets
tarvliga tillgångar för frukosten.
Då kaffet och det övriga var färdigt, inropades Georg,
och med den livligaste överraskning, den hjärtligaste
tacksamhet varseblev han alla tillrustningarna. Georg visste så
väl, att i dessa små omsorger låg det stora beviset på
faderns ömhet.
Återseendet av moderns rum, med fågeln, blommorna
och alla de saker hon nyttjat, skakade honom så, att han
knappt kunde tillbakahålla de stormande känslorna. Men
fadern lade handen på hans axel och sade i en ton av djup
undergivenhet: »Låtom oss vara tåliga: hon är oss nära!»
»Ja!» sade Georg och borttorkade tåren, som brände
i hans öga, men i detsamma kastade han sig likväl ned i
den lilla soffan: det var honom omöjligt att icke giva vika
för sin rörelse. Han grät ohejdat som ett barn.
Längre fram på dagen, då sinnena och känslorna lugnat
sig, sutto far och son tillsammans i den förres rum. Georg
berättade om sina resor från början till slut och avhördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
