Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
125
det, klev Georg på och trädde raskt in i dagligrummet, där
fru Rebecka satt och spann så att hon tycktes varken höra
eller se.
»God morgon, bästa fru Stormbom!» Georg gjorde en
djup bugning.
Gumman besvarade hälsningen med en stel nick.
»Söta, snälla fru Stormbom lilla», bad han med den
hjärtligaste tonen i sin röst, och Georgs röst hade en
förledande vältalighet då han ville rätt begagna den, »allra
bästa fru Stormbom lilla, slipper jag icke att stå här som
en tuktad skolpojke! Jag vet, att jag i går kväll bar mig
dumt och oskickligt åt, men så ber jag också på det
hjärtligaste om förlåtelse därför. Säg nu något, läxa upp mig
duktigt, men var icke ond!»
»Jag är icke ond, men jag är ledsen!» svarade gumman
utan att se upp.
»Allt värre och värre — fru Stormbom får icke vara
ledsen på mig... jag försäkrar, att jag ej står ut med det!»
»Jag är just inte ledsen på honom för det att han i...
jaha, i — just det, ja — förgick sig mot mig, som är en
gammal människa och hans värdinna till på köpet, men jag
är ledsen för det, att en så ung gosse eller yngling eller
karl, eller vad’ jag skall säga, skulle taga in så mycket till
bästa och sedan ha ett så styggt och elakt sinne!»
»Nå, Gud ske pris, blott fru Stormbom vill hålla en smula
tal är jag nöjd — då skall det nog bli gott igen! Till
en början erkänner jag, att det vid vad ålder som helst
aldrig är rätt ehuru det väl kan försvara sig i ett riktigt
glatt lag, att icke så noga väga vad förmågan tål. Men se,
min bästa fru Stormbom, som jag aldrig i min livstid förr
varit i ett så befängt tillstånd, kunde jag ej heller väga
och akta mig. Nu kan jag det och skall det också, det må
fru Stormbom lita på! Något annat löfte varken vill eller
bör jag ge, ty är icke föresatsen nog att hålla en klok
pojke tillbaka, så hjälpa heller inga löften... Vad nu
det andra om sinnet vidkommer, så är jag ledsen över att
det är så obändigt! Men, så sant jag heter Georg Letsler,
kuvas skall det! Och kuvat har det nog varit och lär
väl ännu mer bli det. Nå, kära fru Stormbom lilla, låt nu
allt vara gott! Det är ju så kort tid som återstår mig att
vara i detta mitt andra hem, att jag innerligt skulle sörja,
om jag på fullt allvar förlorat den moderliga välvilja, åt
vilken jag hittills fått glädja mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
