Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKARET
Nu var gumman gripen in i själva hjärtat »Min käre,
tmge herre», sade hon, räckande Georg handen, vi skulle
ej vara kristna människor, om vi ej hade överseende den
ene med den andre! Jag var kanske icke för klok jag
heller i går kväll — men gunås, man är ej alltid i stånd att
se vad som är rättast. Vänner bli vi ändå i allo tid, var
säker på det!»
Efter middagen, kaffet och raffelunderhållningen — i
dag rafflades naturligtvis dubbla portioner av bägge
herrarna — var friden fullkomligt återställd, och med lätt
och glatt sinne, ty på det hela lade han ändå icke så stor
vikt vid sin förseelse, satte sig Georg ned att skriva tvenne
brev, det ena till sin far och det andra till
kommendörkaptenen, för att underrätta dem om, att han lyckligt
slutat den föresatta kursen.
Det var hans avsikt att, så snart han inhändigat
kommendörkaptenens svar, göra en liten tur hem till
Johannis-skäret. Han längtade så hjärtligt att språka med sin far
och få se hur han befann sig med tillökningen i sin
omgivning. Georg längtade också hjärtligt att träffa Fanny,
Fanny, som han nu på så länge icke hört något ifrån. »Hör på,
Kom», sade han glättigt och klappade honom, »tycker du
icke, att vi ska* få bra roligt, när vi komma till Strand?»
Många postdagar väntade Georg förgäves på svaret från
sin forne chef och han började redan fundera på
möjligheten av alltings förgänglighet här i livet och således även
på vanskligheten av förmäns och gynnares goda löften, då
han en dag vid ankomsten till postkontoret med
hjärtklappning fann sitt namn på postkartan.
Snart låg brevet i hans hand. Det såg emellertid föga
uppmuntrande ut: det hade svarta kanter och svart
försegling med kommendörkaptenens vapen.
De rosenröda drömmar, som nyss glänst upp i Georgs
hjärta, sjönko hastigt tillbaka. »Han är död — min ädle
chef är död och med honom mina bästa och skönaste
planer, mitt förnämsta hopp om framgång!»
Han vände brevet i handen utan mod att bryta det. Vad
helst det än innehöll, ville han ej göra sig bekant därmed
förrän han kommit i sin kammares enslighet.
Under vägen tillbaka utåt Masthugget hade hans livliga
inbillning redan gjort sig förtrogen med alla de tusen
mödor och svårigheter, varmed han nu skulle få att kämpa.
Men han uppgjorde lika många planer att besegra dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
