Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFEMTE KAPITLET
135
Hon var eldig, men ville synas kall, ty hon avskydde att
bli kringfjäsad och beundrad; hon |föraktade detta
tomma fjäsk, som icke för ett ögonbliclf skänkte henne nöje.
yHon avklippte aldrig med kokett övermod dem, vilka
un-derhöllo henne med ämnen av mindre! värde, men hon hade
ett sätt att höra, som gick i så många brytningar, att få
vågade offra sin samtalsförmåga på henne.
Detta sammanlagt förorsakade, a:t Elvira ännu hade
den första kärleksförklaringen till godo.
Icke så med frierierna. f
Flera unga män, vilka icke ens halvvägs kunnat
fullfölja sin kur för fröken, sökte sin lypka hos fadern,
åtnö-jande sig med att efter gammaldags sed begära dotterns
hand. Kommendörkaptenen hade dodk alltid samma svapc
»Hon får välja själv!» I
Men fröken valde ej. Hennes hjärta hade ännu icke
talat.
Damerna hade även något skäl för
Den stolthet, som fanns hos henne
var visserligen ett slags släktarv, vilket ingenting hade att
skaffa med hennes sanna personlighet, men det var icke
utan, att hon kände sig nöjd med sit
var van att reflektera på egen hand oc
nad kunnat tillbringa månader utan b
ska, om hon blott hade sin far, som ho
den gamle förvaltaren, vilken från barndomen varit henne
en kär och aktad vän.
Med den skarpsynthet, Elvira ägdej blev det henne lätt
att, trots den omsorg, varmed Henning omhöljde sina
ekonomiska förhållanden, se tämligen klart i dessa.
Med grannlagenhet vidrörde hon saken för fadern, och
kommendörkaptenen behövde blott bli (uppmärksamgjord på
ett och annat för att fatta den stackars baronens ställning.
Det återstod blott att utfundera ett passande sätt att
erbjuda den högmodige och ömtålige mannen en tjänst, så
mycket mer behövlig, som permissionstiden snart var
till-ändalupen.
Elvira löste även denna knut.
»Pappa», sade hon en dag i det hon från fönstret
blickade utåt havet, »jag har halva natt
det var som jag läste en så målande 1
fyrbåk, där tvenne älskande skulle håll
klagan,
och besvärade dem,
tt eget sällskap: hon
h skulle utan
avsak-att se någon
männi-m älskade djupt, och
:en grubblat på var
beskrivning över en
Ua vakt.»
»Åh, jag minns!» svarade kommendörkaptenen och upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
