Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
hackorna ens så långt, att de betäckte skjutsen fram till
Helgenäs. Han måste åter anlita sitt snille.
Vid framkomsten befann han sig således, genom ett
under vägen hastigt påkommet illamående, så sjuk, att han
nästan bars ur kärran. I detta tillstånd kunde han
naturligtvis icke besväras, varför det föll av sig självt att
kommendörkaptenen avfärdade skjutsbonden. Då gästen en
timme härefter vaknade ur sin mattighetsslummer, frågade
han genast efter bonden. Men värden bad honom för all
del icke möda sig med att tänka på sådant lappri, en
begäran, den baron Henning biföll för att ej synas småaktig.
Värre blev nu en annan sak.
Hans illamående var ingalunda en fullkomlig dikt.
All-denstund han i flera dagar alltid ätit middag där, varifrån
han sist kom, och på det ställe, dit han anlände förtärde
endast ett glas mjölk och en skiva bröd, befann han sig
för närvarande i ett så utmattat tillstånd, att han till och
med skulle velat uppoffra en av sina tvenne utländska
moderna västar, ifall han genast utan krus kunnat äga det
oskattbara nöjet att få äta sig mätt. Men att, just under
det han led av hunger, nödgas endast helt långsamt
förtära några skedblad soppa, var mer än outhärdligt, och han
hade ingen annan råd än att fram på aftonen känna en så
oförmodad lindring, att han trodde sig våga smaka på en
bit kyckling.
Och försöket avlopp så lyckligt, att han följande
morgon kunde uppvakta familjen vid frukostbordet.
Det var då Henning för första gången såg Elvira, denna
yppiga ros, uppsprungen bland Hallands ödsliga
ljunghedar.
Ehuru Elviras skönhet var erkänd som ovanlig, hade
den likväl någon opposition mot sig. Man ville anmärka,
att ansiktsfärgen syntes alltför mörk. Detta var dock att
orätt uppfatta karaktären av hennes utseende. Den mörka,
friska hyn överensstämde med de stora svarta, uttrycksfulla
ögonen och det självständiga i hennes väsende. En hy
av »ros och lija» skulle ej anstått Elvira, vars livliga blod
ofta satte kinden i purpur.
»Det ser ut som vore hon skapad av eld, men ändå är
hon så tillgjort kall!» sade männen. »Hon är egenkär och
högmodig!» tilläde fruntimren.
Dessa påståenden voro till stor del orättvisa, men grund
saknade de dock icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
