Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET 149
»Han har väl gjort någon långpromenad!» återtog
kommendörkaptenen. »Vi sätta oss emellertid.»
Elvira erfor en hemlig ångest. Gubbens frånvaro
förband sig med anledningen till det utrop, som undfallit
henne utanför torngluggen. Och hastigt uppfattande en idé,
deA hon genast måste utföra, yttrade hon, i det hon
smekande vidrörde sin fars hand: »Förlåter pappa, att jag för
bestyret med mina kragar och klänningar icke blir vid
bordet i afton?»
ögonblicket därefter smög sig Elvira, med en liten lykta
dold under schalen, över gården till tornet.
Allt var tyst och stilla omkring den gamla grå
byggnaden, och i det bleka månskimret tycktes de stora
riddar-bilderna hava uppväxt till tvenne jättar, som förenat sig
om vakthållningen.
Icke utan en liten hjärtklappning betraktade Elvira den
mystiska trappan: det föreföll henne, för varje steg hon tog,
liksom en vålnad skulle varit färdig att uppresa sig över
de vanhelgade gravstenarna. Men snart stod hon i den
höga, välvda gången.
Sedan hon passerat det så kallade tornets längd, bröt
gången av. »Nu är jag på norra sidan!» tänkte hon och
besinnade sig på, vilka av dessa dörrar hon av gammalt
kände igen, då hon i detsamma varseblev en stor nyckel
sitta i låset till den, som var längst bort.
Ett hemskt gnisslande besvarade hennes första försök
att öppna dörren.
Beslutsamt och med fördubblad styrka vred hon nu om
nyckeln, uppsköt dörren och trädde över tröskeln.
Det var en lång, förvånad blick, som Elvira härvid
kastade omkring sig.
Dessa tornkamrar, som hon föreställt sig så romantiskt
förfallna som möjligt, med nedrasad rappning, stengolv,,
grönskande av mögel, och väggar, svartnade av ålder,
dessa kamrar voro tvärtom inredda med en bekvämlighet och
smak, som i hög grad stegrade Elviras undran.
Men detta intryck lämnade genast rum för ett nytt, då
hon, vid en blick in i andra kammaren, fann Ignelius i ett
tillstånd, som vittnade att han nyss vaknat ur någon dvala.
»Ack, min gamle, käre vän!» klagade Elvira och böjde
sig ned över gubben. »Säkert», tänkte hon, »har han
blivit skrämd av min uppenbarelse i fönstret!» och ivrigt
börjaföe hon gnida hans pulsar och tinningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
