Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
Ignelius reste sig stirrande upp.
»Förlåt, förlåt, min bäste herr Ignelius!» bad hon med
öm och outsägligt övertalande röst. »Det var jag, som
stod vid fönstret.»
»Fröken?» stammade han. »Det var ju hennes vita
slöja!»
»Jag vet icke om vilken herr Ignelius nu talar, men
säkert är, att herr Ignelius icke såg någon annan vit slöja
än min, som föll ned framför hatten, då jag lutade mig
fram. Jag kom för att se genom gluggen, då jag ej fick
se genom dörren. Jag hade rott omkring och krånglat mig
uppför stenröset.»
»Så låt oss skynda oss härifrån då!» uppmanade
gubben, i det han sköt luckan för fönsterrutan, och de lämnade
rummet. Därute skildes de åt.
När skymten av frökens klänning fladdrat förbi
riddar-bilderna, knäppte Ignelius med andäktig ömhet sina
händer tillsammans. »O, om det finge bli efter mina många,
varma böner!» suckade han. »Georg och Elvira förenade
*.. De här orostiftarna — himlens nådige herre förlåt, om
jag talar i synd!» tilläde han ödmjukt, då han satte foten
på första trappstenen — »de här orostiftarna skulle då
sänkas i havsens djup som minnessångarn befallde, ty så
länge de ligga kvar, skall den olycksaliga anden icke
upphöra att driva sitt spel på Helgenäs.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
