Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
»Ett dumt skämt, då jag trodde, att det var baron
Henning. Men du får ej raljera över detta ämne, det vore
särdeles opssande!»
»Åtminstone så länge han är styr...»
»Tyst, Vendela... Hör du ej att det går? Nu är det
då vår baron!»
Och det var verkligen »vår baron», som kom för att i
förbigående efterhöra, om damerna hade några befallningar
att lämna honom.
*
Georg, som av en händelse fått veta, att
kommendörkaptenen redan ankommit till staden och som därför
skyndat att uppsöka honom, vandrade nu tankfull utåt gatan.
Bilden av denna Elvira, som han sedan många år kände
genom Frits’ beskrivning och vars namn han så ofta
sammanställt med ett annat, honom outsägligt dyrbart namn,
stod oupphörligt framför honom. Hennes mörka hy med
dess klara purpur, de stora, svarta ögonen, det svarta
håret, allt var den starkaste motsats till Fannys fina, skära
rosor, guldglänsande lockar och blå ögon. Och likväl, i
trots därav att blå ögon och guldglänsande lockar, som också
hans älskade mor haft, utgjorde den måttstock, varefter han
hitintills mätt skönhetens värde, kunde han icke låta bli att
i minnet återkalla den mörkfärgade Elvira. Fanny var
vackrare, men till Elviras ögon hade han aldrig sett maken,
och han finge väl aldrig heller mera se sådana ögon.
»Tjänare, kapten Letsler! Det var roligt att träffa en
gammal bekant!» ljöd en röst rätt för-ut, såsom gubben
Stormbom skulle uttryckt sig. Och då Georg såg upp,
varseblev han sin forne chef, vilken med ett hjärligt leende
slog honom på axeln.
»Ah, herr kommendörkapten, det är för tidigt!» svarade
Georg, rodnande av förtjusning: det var ju första gången
han hörde sig så nämnas. »Jag har haft den äran att söka
herr kommendörkaptenen på hotellet.»
»Och jag har sökt dig, din gynnare... Nå, välkommen
hem först och främst! Jag har språkat litet med min gamle
vän, kapten Broscher, och har förnummit, att du fortfar
att göra yrket heder. Men du ärnar väl icke så tidigt gå i
vinterkvarter?» *
»Det, herr kommendörkapten, kommer helt och hållet
att bero av ett brev från min far, som jag med otålighet av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
