Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET
morfern som Hennings, men det var en fin och noggrann
toalett från topp till tå, och någonting förbindligt och
öppet uttryckte sig i hans livliga ögon. Omkring den vita
rariden över hans solbrända panna lockade sig behagligt det
mjuka, bruna håret.
»Jag ber om förlåtelse, är kommendörkapten von U.
henama?»
»Nej, han har just nyss gått ut!» svarade Vendela, som
förgäves väntade att Elvira skulle svara.
E)en främmande bugade sig åter och ärnade vända
tillbaka. Men hans blick var liksom fastväxt vid Elvira.
Efter ett ögonblicks besinning nalkades han henne och
yttrade vördnadsfullt: »Jag misstager mig troligen icke:
säkert står jag framför min forne chefs dotter?»
Élvira gjorde en böjning på huvudet. Hon var stum av
Övetraskning: detta ansikte hade hon ju sett tusen gånger,
ända från sin barndom var hon förtrolig med varje dess
drag och likväl såg hon nu för första gången denne unge
mari.
Hennes brist på artighet syntes ingiva den besökande
någon obehaglig känsla. »Jag skall ha den äran att
åter-komnia fram på aftonen!» sade han, fattande dörrlåset.
»Från vem få vi hälsa?» frågade Vendela, som ville vara
viss Ipå sin aning.
»Mitt namn är Letsler!»
Dorren tillslöts.
»Nej, men kan man se ett sådant litet roligt äventyr —
det hade du ej förtjänt för ditt dåliga lynne! Nå, du blev
en spula flat, såg jag. Men vem hade trott, att en
styrman kunde vara så elegant.»
»tiet är ett äkta aristokratiskt ansikte. Och återkallar
det éj någon, som vi mycket ofta sett? Jag är likväl icke
i stårid att reda mig.»
»Minsann, har du ej rätt... Det är ingen person ändå,
utan ett porträtt som han liknar ...»
»Nju har jag det!» utbrast Elvira. »Det är det
porträttet, som hänger i Ignelius’ kammare, just över hans
säng, och föreställer, jag minns ej vilken av ägarna till
Helgenäs, Gud vet, om icke till och med den, som hade
det näst före pappa.»
»S^ är det!» inföll Vendela, »Men så vacker är ändå
icke din tillkommande — du kommer väl ihåg, att du nyss
sade, !att du skulle öppna för din tillkommande man?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
